Jag går hemma och hjärnan spelar mig spratt efter spratt.

Jag drömmer mardrömmar på nätterna, så verkliga att jag får känslan att jag är med dem i verkligheten. De lämnar en olustig känsla som jag aldrig riktigt blir av med.

Samtidigt går jag hemma .känner mig övervakad så fort jag är i köket. Alltså jag borde inte ens behöva oroa mig för det, grannarna jag har mitt mot är ett äldre par och en barnfamilj. De är inte onda människor, och de bryr sig inte om mig. Men ändå känner jag att någon håller koll på mig i köket. Alla andra rum känner jag mig säker i, datarummet de har fönster åt samma håll, men där står sambons dator ivägen för fönstret. Stora rummet och sovrummet vetter mot skogen/åkern och där finns det inga som går och skulle de det skulle det synas i snön. 

D tycker jag är galen och att jag inte ska vara rädd. Men de sitter bara i huvudet på mig jag vet det. Men det går inte att få bort...