Stronger than words...

Hela min dag har varit i den negativa delen av Sverige. Jag drömde en massa skit i natt. Så blir man såklart inte gladare när man väcks av att telefonen ringer heller, det var mor som inte kunde vänta en halvtimme tills jag själv hade vaknat. Jag sover aldrig längre än till 11 det vet hon. Haft en helg med dålig sömn, har inte vant mig vid att ha någon jämte mig på helgerna. Något ja inte kommer vänja mig vid fören vi är sambos troligtvis. Jag har haft en smygande känsla den senaste tiden. En känsla jag verkligen inte tycker om! Det är en känsla av att något fattas. Att nått är fel. Att mitt liv är meningslöst. Jag har en underbar pojkvän som jag älskar mer än något på denna jord. En som alltid finns där för mig i vått och torrt. Något som ingen annan tidigare gjort. Och tro mig skulle aldrig i mitt liv byta ut honom, för det finns ingen bättre än honom. Har uppfyllt drömmen om ett liv med hund, det blev inte som jag tänkt mig, men hon finns där och det finns potential för vad vi kan komma att bli tillsammans. Jag tycker jag har gjort det jag skulle i mitt liv tills nu. Ändå känns det som att jag bara slösar bort mitt liv. Att jag aldrig gör någon som helst nytta. Känns som att jag är en börda inte bara för mitt samhälle utan även för min familj och pojkvän. Jag gör inget vettigt på dagarna. Har inget jobb, pluggar till sketen jävla undersköterska. Utnyttjar inte min tid som jag skulle kunna göra. Alla dessa dagar sedan jag tog studenten är en dimma, men de få saker jag kommer ihåg är just hur mycket jag slösat på skit! Suttit här vid datorn, tvn. Bara allmänt degat. Jag hatar att träna, det är absolut det värsta jag vet. Ändå klagar jag på hur jag ser ut, det är så fel tänkt. Men fan Anna gör nått åt det då, du är bara rent lat. Ändå sitter jag bara på arslet och inte gör ett skit. Samma gäller Kiwi. Arbetet med henne hade kanske blivit så otroligt mycket bättre om jag faktiskt hade arbetat med henne. Men även där kommer den jävla lata Anna fram och inte gör ett skit. Det enda basic kommandot hon kan är sitt. Vilken stil är det egentligen??? Hon är fucking ett år och hon kan bara sitt??? Jag borde inte ha hund. Jag borde inte få nån kärlek eller nått, för vad har jag gjort för att förtjäna det egentligen? Absolut ingenting! Ärligt talat förstår jag inte vad min familj och Andreas ser i mig. Jag är bara en stor lat förlorare som aldrig gör nått vettigt. Ser de på dem att innerst inne skäms dem över att jag är just lat och inte gör något vettigt. Men ingen säger det till mig, kanske vet dem att jag skulle bli otroligt ledsen och ta åt mig för hårt och på fel sett. De har så rätt... Jag skulle få panik och bli både ledsen och arg. Tro mig, jag har försökt många gånger att ta tag i både träning med Kiwi och min egna, även att göra nått vettigt, men alla gånger så försvinner motivationen och då slutar jag. Hur många gånger jag än försöker så har jag inte tillräckliga mål som motiverar mig så att jag kan fortsätta fullt ut så man kan nå målet. Men vad skall man sätta för mål då? Det har jag ingen som helst aning om... Känner att det kanske spårade ut totalt nu. Men jag behövde det här, och kan behöva tips från er få som faktiskt läser det här.

Kommentera här: