Jag har ju som de flesta kanske vet börjat plugga. Den första kursen är hälsopedagogik. Denna tar upp lite allt möjligt om hälsa. Jag har nu kommit i kontakt med ett kapittel om barn och ungdomars hälsa som skrämde mig men samtidigt verkligen fick mig förstå mig själv bättre. Den tog upp massa saker som kan göra att barn när de blir äldre mår dåligt och har det svårt i livet. Denna listan var otroligt jobbig att se för de mesta stämde in på mig. 

Tänkte jag skulle ta upp listan här och beskriva för er hur de vart för mig. Detta är både bra för mig men även för er, då kanske ni förstår mig lite bättre med. Och med hjälp av denna listan så skall jag jobba med mig själv på ett annat sätt för att ändra mig själv. 

 

Riskfaktorer för psykisk ohälsa ( detta är en samanställning av en undersökning )

* konflikter mellan föräldrarna - om man säger såhär, fram till att jag var 4 så bråkade mina föräldrar jämt, sedan skildes de, men bråken fortsatte varje gång de skulle hämta/ lämna mig.

* dålig relation till föräldrarna - detta gäller i stort sett bara en, mamma har jag alltid varit nära, trots att vi bråkade mycket i början efter seperationen. Men pappa och jag har väl aldrig haft någon direkt bra relation till varandra.

* låg självkänsla & låg självbild - stämmer in så mkt på mig. Hade aldrig någon tro på mig, och har väl fortfarande inte.

* tidiga svårigheter, framför allt läs- och skrivsvårigheter - jag har alltid varit den som stavade fel och hade problem med läsning och sådant. Inte fören 8an fick jag hjälp med detta. 

* störande beteende - ja de stämmer väl halft in, jag bråkade mycket med allt och alla ett tag. Ljög en hel del för att få min vilja igenom med. Kontrollbehov hade jag starkt ett tag, fortfarande något jag faktiskt jobbar med. 

* depressiva symtom - de kom väl först i 7an - 8an någon gång det var då jag nådde botten när det gällde allt mer eller mindre. 

* dåliga relationer till lärare och andra vuxna- har alltid varit mitt problem, redan i lågstadiet var jag osams med lärarna. Tyckte inte de såg mig eller tog vara på de jag faktiskt var bra på, som då var engelska. Ganska snabbt blev jag tagen ner på jorden och då försvann verkligen all tillit till lärare. Och inte blev det bättre när ingen lyssnade när jag blev mobbad i högstadiet.

* Många konflikter- som man kan läsa ovanför hade jag otroligt mycket konflikter med de flesta genom åren. 

* lärare som bemöter eleverna med negativa kommentarer och/ eller negativa förväntningar- har nog inte haft någon lärare upp till högstadiet som faktiskt berättade för mig vad jag var bra på och uppmuntrade mig. Hade en enda lärare genom alla åren som lyssnade och som såg hur dåligt jag mådde, visst han stöttade mig och fanns där, men det var inget uppmuntrande eller sådant utan mest ett stöd i livet. 

* stora ansträngningar utan resultat - det hade jag mycket upp till 7an, det var så att jag till slut gav upp vilket satte mig i stora problem i 8an senare med hälften av alla klasserna inte ens godkända. Det var väl då jag satte in 200% för att verkligen komma ifrån helvetet, för jag visste att fick jag inte godkänt skulle jag inte komma ifrån helvetet. 

* brist på inflytande och delaktighet- jag ville aldrig göra något som hade med grupparbeten att göra, jag gjorde alltid minsta jag kunde göra för att klara dagen utan för mycket problem. 

* höga prestationskrav- detta kom inte fören gymnasiet, då hade jag bestämt mig för att jag skulle ha MVG i allt som hade med hundar att göra och en del andra kurser, detta gick verkligen inte, och jag funderar fortfarande 2 år senare hur jag kunde gjort annorlunda. 

 

Det finns mer på denna listan men mycket av det har jag redan svarat på mer eller mindre i de andra sakerna så tyckte det var onödigt med upprepning. 

Denna listan är så skrämmande för mig att läsa då jag vet att detta har gjort mig till den jag är idag. Detta är svaret till att jag lätt blir väldigt nedstämd och kan vara mycket svaret till varför jag har så svårt att få en bra relation till någon. Jag har alltid undrat varför alla andra kan hitta kärlek och sådant medan jag som är så snäll och kärleksfull inte finner det. Men jag har nu fått svaret att det är nog jag som är orsaken till det innerst inne. Om man tänker efter så har jag endera haft för stort kontrollbehov eller mer eller mindre letat konflikter, detta tror jag för att jag är rädd att känna för mycket och vill testa killens gränser. Men detta sätter mig alltid i problem senare. Det som sitter i huvudet är va Henrik sa till mig innan han slutade träffa mig. "Vet du om hur jobbigt det är att se dig må så otroligt dåligt och inte kunna hjälpa dig?" Den kommentaren sitter i mitt huvud hela tiden nu mera. 

 

Detta har fått mig att verkligen tänka och verkligen satsa på att bli mer positiv. Nu när jag faktiskt hittat någon som vill träffas mer än en gång skall jag inte förstöra de med att vara för kontrollerande, krävande eller för negativ. Jag har bestämt mig för att jag skall göra allt för att få denna killen, och de står jag för. Han är det som jag behöver i mitt liv för att ha de fan så mycket bättre än jag har det, så denna gången får jag inte förstöra för mig själv. Då kommer jag vara ensam resten av mitt liv, och vem vill de?

 

Jag ber om ursäkt för detta långa inlägg, men behövde skriva av mig lite och kanske de är viktigt för er att evta mer hur jag är med. Så ni kanske har mer förståelse över mig.

 

Tack för att ni läste <3